Angående det sannolika vinsttaket

Där finns få saker jag finner så provocerande som vinstivrare i den offentliga sektorn, eller det som borde vara den offentliga sektorn. Folk som tycker att skolor, sjukhus och klädbutiker bör spela enligt samma regelverk.

Den utredning som regeringen låtit göra, efter påtryckningar från vänsterpartiet och med tydligt stöd i opinionen visar på hur Sverige kan bli lite mer som alla andra länder. Att Sverige som enda land i världen tillåter fria vinstuttag i skolor är inte bara obehagligt utan också ett hån mot alla oss som betalar skatt. När vi betalar skatt vill vi ju att den ska finansiera sånt som vägbyggen, kollektivtrafik, skolor, sjukvård och allt detdär andra som gör att samhället fungerar och vår vardag flyter på.

De så kallade välfärdsföretagen, aktieskolorna och vinstvårdarna drivs inte främst med privata medel. Pengarna som kommer in i dehär verksamheterna är skattepengar. Men det överskott som verksamheterna genom ”besparingar” lyckas generera hamnar i fickorna på ägare. Så tas skattemedel för att öka på privata förmögenheter. Skattemedel bör istället användas för att bekosta välfärden. Den ”vinst” som endel verksamheter lyckas generera bör inte vara en målsättning, istället bör besparingar i vissa delar av verksamheten användas för att bekosta satsningar på andra delar av verksamheten. I många fall bör de besparingar vi ser idag rakt av undvikas, ofta handlar besparingar om att dra ned på löner och anställningsvillkor. Tanken att stressade oroliga människor gör ett bättre jobb förstår jag mig inte på.

Det utredningen föreslagit är inte något vinststopp, utan vad man föreslår är att vinst bara ska kunna göras på de pengar man själv satsat. Altså kan man fortfarande göra vinst, men inte med skattemedel som insats. Det föreslås också en begränsning av vinstuttaget. Även på det kapital man själv satsar i dehär företagen, det är ett minst sagt rimligt sätt att göra branchen mindre attraktiv för företag vars grundidé är att tjäna pengar på det som andra är beroende av, utbildning och sjukvård.

Ett läkarbesök är inte en tröja.

Det här är antagligen den sista juldekorationen ni får se här för denna säsongen.

Nyårsdagen, förändringarnas dag

Igår blev ingenting som det var tänkt. Det var nyårsafton och Ebba var sjuk. Hon kräktes rakt ut ett par gånger och bäddade ner sig i soffan sen. Det verkar vara lite av ett tema, att någon i familjen ska vara sjuk över vinterhögtiderna. Jag trodde nästan vi klarat oss i år. Hon har mått bra idag och jag tror inte att det var någonting allvarligt hon kräktes för. Idag har hon kunnat äta bra igen och varit lika pigg som vanligt.

Många på internet verkar vilja att 2017 blir bättre än 2016. Det vi måste minnas då är att årtalet inte gör någon skillnad. 2017 må vara ett primtal, men det blir inte automatiskt ett prima år för det. Det är vi som lever året som avgör vad vi vill fylla det med. Därför har jag spenderat nyårshelgen med att leka med ebba, gå promenad och lekt på lekplats. Jag har också tagit en del kort och ser fram emot att göra mer av det under året som kommer. Jag hoppas kunna ägna mig en aning mer åt politik och studier än tidigare. Och jag är beredd att efter nära ett decennium släppa CalCon för ett tag framöver. Men inte än. Vi är mitt i uppladdningen inför årets höjdpunkt.

Mer om allt i framtiden! CalCon är i vecka 8. Det återstår mycket att göra innan dess.

Prommenadbild från nyårshelgen.

2016, en tillbakablick

Det är nyårsafton imorgon och dags att summera 2016. Många talar om 2016 som ett trist år när tråkiga saker händer. Många kändisar har dött. Musiker som dör är ingenting nytt direkt, även om till och med jag kände igen fler av namnen än jag brukar göra. Det som verkligen slog mig hårt. Och som jag inte riktigt kunnat ta in ännu tror jag är Carrie Fisher. Hon har spelat massor av olika roller i olika filmer och projekt. Hon har skrivit böcker, spelat på scen och jobbat bakom den. Jag är imponerad, och intresserad. Men någonstans kan jag inte släppa känslan av att Leia Organa har gått bort. Prinsessan (General) Leia, var, eller är, en av StarWars-franchisets mest kända ikoner. Och som någon som gillar StarWars var det så peppande att se henne komma tillbaka förra året. Hon var den enda kvinnliga karaktären bland den handfull huvudrollsinnehavare som de gamla filmerna kretsade kring. Att se henne komma tillbaka som en stark och självklar ledare i rebellalliansen kändes bra. Vi kommer inte få se henne igen.

Så, nu när jag har fått skriva lite om Leia kanske jag kan släppa henne. Det har hänt väldigt mycket också i mitt liv under det gångna året, mestadels positivt, men också en del tufft. Jag har blivit särbo, och sedan singelmamma. Jag har haft 1000-dagarsfika för Ebba som blev tusen dagar gammal i våras. Själv blev jag 10000 i höstas. Tiden går fort.

Jag har varit på min första kongress med partiet. Jag har varit på flera kongresser och riksmöten tidigare i andra förbund och föreningar, men det här var min första i vänsterpartiet, förhoppningsvis inte min sista.

Jag har gått i prideparad, i min egen stad. Kalmarsund pride hölls ju förra året också, men jag var bortrest då. Som flata känns det bra att vi har en prideparad i Kalmar. Som människa känns det bra att stå upp för alla människors okränkbara värde.

Den enda bild jag tog under paraden som inte främst innehåller någons ansikte. Såhär i efterhand är jag lite besviken, men jag hade annat att tänka på än att ta kort.

Jag har börjat plugga igen. Det känns så himla bra att få gå i skolan igen. Jag har saknat det. Men det tar mycket tid och jag är sällan ledig nuförtiden. Det gäller verkligen att planera, mellan Ebba, jobb och möten ska plötsligt skolböckerna in. Om ett och ett halvt år blir jag specialistundersköterska.

I den lite mer nördiga kategorin ”hårdvara” har jag också vad som känns som en ny dator (bytte från HDD till SSD i samband med att jag började skolan). Jag har en ny telefon och jag har en ny blogg. Jag känner mig himla hipp. Jag har börjat göra endel experiment med nya bloggformat också, men vi får se ifall någonting kommer av det.