Som något slags avsked, eller en nystart.

Jag har hamnat i ett läge där jag inte riktigt vet vad jag ska göra med min blogg. Jag vill gärna fortsätta blogga, jag trivs med det, och ibland säger jag ju till och med någonting av intresse, för mig själv eller någon annan. Men på sistånne har det känts som att bloggen håller mig tillbaka. Jag har kommit på att jag inte vill ha nya läsare, och därför drar jag mig för att skriva. Det är himla märkligt. Ska jag vara helt rak så handlar det om att jag har hamnat i ett läge där människor som träffar mig för första gången förutsätter att jag är är som alla andra. Och Det Är Så Himla Lyxigt.

Tyvärr kan jag inte bli facebook-kompis med någon av mina nya klasskamrater, eftersom jag inte vill att de ska se alla mina gamla blogginlägg. Och alla mina gamla blogginlägg är det enda som finns på min facebook. Jag vet att varje gång jag skriver någonting här så länkas det på mina sociala medier, jag vill gärna det. Alldeles för få människor använder RSS-läsare idag så det är mest från sociala medier mina läsare kommer, och jag vill ju trots allt ha läsare. Hur mycket jag än skriver för mig själv så skriver jag ju för att läsas.

Jag skulle kunna plocka bort kopplingen till de sociala medierna, men efter -tror mig- många månaders nogsamt övervägande landar det nog i att jag arkiverar det mesta av materialet här på bloggen och börjar om sen. Kanske prövar jag med ett nytt format, kanske blir det mer av samma. Men det kommer kännas lite konstigt.

Jag har bloggat sedan 2009.
Under den tiden har det hänt mycket.
2009 beskriver jag varför jag hoppar av högskolan för att bli undersköterska istället
Vintern 2010/11 berättar jag om när jag går klart min undersköterskeutbildning.
I början av 2012 skrvier jag om mitt nya jobb, som sedan dess hunnit bli både hemvant, gammalt och fast. Jag trivs så himla bra.

Sommaren 2011 bytte jag adress, från openess.net till openess.se. Det var också då jag satte upp en ordentlig wordpressblogg. Mina allra äldsta inlägg är migrerade från googles blogger, där jag hamnade sedan google köpt blogspot.
2014 ångrar jag att jag just skaffat facebook. Det har inte blivit mycket bättre, även om jag faktiskt har hittat ett sätt att använda det.

Det har hänt mig mycket. Men något av det som får det att kännas allra längst för mig är den enorma tekniska utvecklingen vi sett de senaste åren.
En gång skrev jag om mitt första 3G-modem. Det hade ganska nyligen blivit en grej med 3G-modem, nu gör vi hotspots av våra telefoner istället.
2009 skriver jag om hur man kan få ett USB-minne på 16G för bara 200 pix. Värt.
Här finns dokumenterat när jag skaffar min första smartphone, en nokia N900. Och sedan min första androidtelefon.

Ja, vad som än händer med sidan här kommer det nog bli bra framöver. Det verkar ha gått bra hittills

en fattigs telefon

Hela förra veckan var jag hemma och vabbade men Ebba, ni som följer mig vet det. Den veckan var ganska tråkig. Men den här veckan har varit dess mer händelserik.

Jag har köpt en ny telefon, för jag kände mig extra fattig ett par dagar. Jag fick kommentaren att jag och min bror nog är de enda i vår omgivning som tänker så. ”Åh, jag är så fattig. Jag måste köpa en dyr teknisk pryl.” Det kan verka märkligt. Men min gamla telefon har varit trött ett tag nu, den är två år gammal. Jag har kollat på en ny telefon sedan ett par månader. Som vanligt den senaste modellen (den har inte ens kommit ännu på svenska marknaden). Min gamla telefon har slutat hålla batteri ens över dagen, så att jag skulle ha den mer än nödvändigt länge till var att utesluta. Sen när jag hade vabbat hela förra veckan och kände mig fattig och det börjat gå en del rykten om vad den nya telefonen kommer att kosta när den väl kommer till Sverige slogs jag av känslan att jag inte skulle ha råd med den. Jag kan inte motivera den helt enkelt.

Det är någonting jag känner igen hos mig själv, och någonting som jag vet att jag kan utnyttja. Ibland hamnar jag i något slags jag-har-inga-pengar-så-jag-måste-spara-allt-jag-har-läge. Nu vet jag att jag ändå har en del pengar och att känslan av att inte ha någonting antagligen skulle mildras snart eftersom att jag får lön i nästa vecka och den är så pass stor, trots allt, att vi klarar oss bra också nästa månad, trots att jag vabbat sammanlagt sex dagar denna månaden. Jag var helt enkelt tvungen att ta tillvara på jag-har-inte-råd-känslan medan den fanns. Jag gjorde någonting jag inte gjort på mycket länge. Jag köpte fjolårsmodellen. En telefon som är gammal redan när jag öppnade den. Det kan verka vansinnigt att köpa en telefon för att jag kände mig fattig. Men ibland när man ska göra smarta köp handlar det inte bara om att undvika impulsköp, utan om att handla på rätt impulser. Jag passade helt enkelt på medan jag var mer sugen på en billig telefon än en bra. Jag kommer inte kunna motivera att ha två, så nu är jag nog säker för denna gången.

Jag måste bara vänja mig vid att den här är så fruktansvärt stor också.

Nobelpris och vabb

Jag har varit hemma hela veckan. Det började med att min pluggdag i fredags blev avbruten vid lunch. Ebba hade feber så det var bara att hämta henne och åka hem, ingenting med det. Barnen (Ebba) är ju viktigast. Hon hade feber hela helgen, och har haft en rejäl förkylning resten av veckan. Först på onsdagen tog vi oss ut igen, till närmaste matbutik och en liten runda runt en butik på stan jag behövde till. Igår var ebba pigg nog för en lite mer omständig prommenad och sen en lekplats frammåt eftermiddagskvällen. Det var skönt att kunna gå ut igen.

Bob Dylan har också fått nobelpriset i litteratur den här veckan. Det och fredspriset är de två priser jag oftast bryr mig mest om. Naturvetenskap känns lätt lite stelt, jag vet inte varför. Man kan säga många saker om Bob Dylan. Han är en vit medelålders man från västerlandet. Av alla årets nobelpristagare var alla män. Och man kan inte ens skylla på någon av de olika instanserna för den ojämna fördelningen. Ingen enskild instans har ju valt alla pristagare. Två eller tre män hade inte varit någon katastrof, och ingen av de olika kommittéerna har delat ut priset till fler än så. Inget av de enskilda priserna kan beskyllas. Då måste vi istället beskylla patriarkatet. De patriarkala strukturer som gör att den här typen av ”slump” inträffar gång på gång är anledningen till att av nio pristagare i år är halva befolkningen representerad med noll. Det är precis sånt här som händer när man inte tycker kön och representation är viktigt.

Jag är mest förvånad/imponerad att av de två priser jag bryr mig mest om hade jag faktiskt en grundläggande kunskap om båda pristagare, och vad de gjort för sitt pris. Det brukar ofta vara någon typ av osynligt arbete, kanske ett fredsarbete som är sekundärt något kapitalistiskt projekt (till exempel EU) eller som lever i medieskugga (som olika FN-projekt med för lite uppmärksamhet). De gånger som fredspriset lyckas träffa någon jag känner till brukar litteraturpriset rädda deras dag med en författare jag inte hört om förut, eller åtminstone inte känner igen någon titel av.

En hip häst

Här är en bild på en hip häst Ebba och jag lånade våra ytterkläder till en kort stund på lekplatsen igår. Härligt att vara ute :)