Oj, jag har tre eller fyra olika inlägg inom mig. Men jag har helt enkelt inte tid att skriva alla. Så här kommer lite allt i ett, eller någonting sånt.

Jag har skaffat mig en ny rubiks kub. Eller egentligen inte, för det är ett annat märke, den snurrar lite bättre. Ebba har klibbat sönder min gamla så nu är det hennes, men hon gillar såklart också min bäst för den snurrar bättre. Ifall kan jag hålla hennes intresse uppe så har jag åtminstone en julklapp kirrad. Jag har kommit tillbaka ungefär till den nivå jag var på under min gymnasietid. Jag löser kuben på två minuter ungefär. Det är inte särskilt snabbt om man jämför sig med folk som håller på med sånt här, men jag är nöjd. Det duger gott för socialt kublösande, och ifall jag någonsin får för mig att arrangera en fest så har jag ju ett bra partytrick. (jag kan inte riktigt förmå mig själv att ta den här hobbyn på allvar, men det är lite avkopplande).

Det var pridefestival i min stad häromveckan. Jag skulle vilja skriva någonting om hur viktigt och bra det är. Jag skulle också vilja kritisera kärleksfokuset. Det är jätteviktigt att man har ett positivt och lättsamt budskap ifall man ska kunna göra en festival till en folkfest. Men det är synd när man glömmer bort att det inte bara handlar om vilka jag vill ha sex med utan också om min rätt att finnas och om det erkännande som så många andra transpersoner fortfarande kämpar för. Det är ganska bistert att samhället gör könstillhörighet till en så central fråga och sen dessutom vägrar erkänna den för många. Det är också anledningen till att det rycker lite i mig när man läser i tidningen om hur bra det är att pride avpolitiserats så. Å ena sidan håller jag med. Att pridefestivaler inte upplevs kontroversiella eller ens politiska idag är en jättebedrift av hbtq-rörelsen. och det är en enorm politisk seger. Men man får inte avsluta den politiska kampen bara för att vi har lagliga samkönade äktenskap i Sverige.

Jag har börjar plugga igen och lämnade in min första inlämningsuppgift igår eftermiddag. Jag ska inte skriva jättemycket om det. Men det känns peppande att plugga igen. Jag ska bara dela med mig av responsen jag fick på min första inlämningsuppgift. Jag känner mig peppad för att ta igång med nästa.

Du har löst din första inlämningsuppgift på ett mycket bra sätt! Du redogör för de teorier du läst om i litteraturen på ett tydligt och enkelt sätt. Du gör flera mycket bra reflektioner kring hur du själv tycker och tänker, och om hur du ser att teorier kan användas i det praktiska arbetet.
Referenstekniken är också bra.

Det sista uppslaget till inlägg håller jag gärna lite på. Det är ganska (dator)nördigt och jag är lite peppad för att få nörda på bloggen. Så någon gång i framtiden ska jag nog skriva om mitt eget lilla moln.

Idag var vår chef hos oss och delade ut regnbågsflaggor på alla avdelningar. Hon gjorde också andra saker såklart, hon är hos oss nästan varje dag. Men jag tror inte att man kan överskatta vikten av regnbågsflaggor. Ibland klagar jag på hur de blivit nästan meningslösa. Dessa nästan intetsägande symboler verkar betyda så många olika saker nuförtiden att de lika gärna kunde betyda ingenting. Men samtidigt är regnbågsflaggan en av de mest värdefulla symboler som finns för många, inte minst på äldreboenden.

Man låter sig lätt luras att tro att hbtq-personer blivit vanligare i vårt ”moderna” och ”upplysta” samhälle. Men jag vet ingenting som tyder på det. Däremot ser vi att allt fler hbtq-personer vågar komma ut idag. Allt färre går med på att leva i bildliga garderober. Men de som tvingas eller känner sig tvungna att leva sina liv i garderober är fortfarande alldeles för många. Inte minst i den äldre generationen, där ännu färre förväntas komma ut, och ännu färre därför gör det. Alldeles för många känner sig tvungna att leva i förhållanden de önskar att de kunde lägga bakom sig, eller i förhållanden de önskar att de vågade göra offentliga, eller kunde få erkända. Alldeles för många tvingas utstråla en könsidentitet de inte känner sig hemma i. Detta är ett problem i hela samhället men i en generation där färre kommer ut är det rimligt att tro att fler fortfarande lever i garderob.

Därför spelar det ingen roll att jag inte vet ifall någon som bor på mitt jobb är hbtq-person. Därför spelar det ingen roll ifall någon säger eller inte säger det till mig, eller vilka de är som flyttar in till oss härnäst. Jag är fortfarande säker på det bor, har bott eller kommer at bo hbtq-personer hos oss. Och det finns, i min erfarenhet, få saker som är så betryggande innan man kommit ut som synliga hbtq-symboler på allmänna platser. Som ett tyst erkännande av att du finns, och det är självklart att du gör det. Detta tysta erkännande kan göra skillnaden mellan att känna sig välkommen i sitt nya hem och att inte göra det. Man kan inte överskatta vikten av det.

Efter att ha tagit dagens bild ställde jag den i fönstret där den är väl synlig, men ändå väldigt ur vägen. Jag hoppas att den får stå där så länge som den behövs. Men antagligen kommer vi vara tvungna att plocka ner den ganska snart. Det är trots allt ett demensboende jag jobbar på och allt som inte sitter fast tenderar ”få ben” och ”flytta sig självt”. Vi kanske får ställa den på en mindre synlig plats framöver.